Har inte skrivt här på ett tag, kanske för att jag inte haft något bra att säga.
Livet har rullat på och jag har kännt att varför ska jag dela med mig av små saker
i vardagen. Kanske är de så man egentligen ska blogga men har aldrig varit mycket
för att följa strömmen. Så jag väljer att skriva när jag har något jag vill få sagt.

Nyår va underbart, firades med fantastiska vänner och de blev skumpa och raketer.
Många skålar och kramar, för att sedan jobba några timmar. Sjukt nog de bästa nyår
jag har på evigheter. Hade inga förväntningar och ändå toppa detta nyår allt.
Allt på grund av människor som jag delar stor del av mitt liv med, min extra familj :)

Annat jag vill få sagt är att jag blir så trött på mig själv, mitt sätt att fastna i ett tankesätt
och allt aldrig släppa in något. Jag har byggt en mur runt om mig som är både vattentät
och bomsäker. Jag har lärt mig att skydda mig genom att stänga ute och aldrig känna efter.
Jag kan aldrig prata känslor och är uppriktigt rädd för ord som jag älskar dig.
Jag vet inte hur jag har hamnat här, kanske är de livet som format mig, de är väl de mest
logiska svaret antagligen. Jag har formats av människor i mitt gamla liv, då allt var på
liv eller död, allt var så knas och de viktigaste du var tvungen att göra var att välja rätt sida och aldrig svika dess ideal. Jag passade aldrig in på riktigt för dom visste att jag skulle svika när de kom till frågor som rätt och fel för mig. Jag skulle aldrig skada för skojs skull. Det är inte jag. Men ändå lyckades jag bli rå och okänslig ett tag där, de var nästa ett måste om man skulle orka med vardagen. Ironiskt nu så här i efterhand. En del av mig vill verkligen inte minnas allt de där. Minnen av de som varit förr förföljer mig, jag försöker vara stark och tänka att allt jag gjorde va rätt och saker bara blev som de blev. Människor blir hårda och kalla, för att orka med. Jag vet att jag är stolt för den jag är nu, den jag blivit. Jag vet dock att jag har mycket att arbeta med. Saker jag måste våga göra för att kunna helt gå vidare, saker jag måste öppna upp om, jag måste våga börja säga vad jag verkligen känner och inte bara hålla allt inom mig.
Allt jag skriver, mina tankar om allt mellan himmel och jord. De jag vill säga till vissa, jag ska
använda ord och inte skydda mig bakom text. Det kommer bli ett stort steg.
Nu har jag babblat på om all möjlig skit här, vet inte ens om någon orkar läsa eller kommer
förstå ett skit av vad jag menar, men de bryr jag mig inte om.

Puss